Bara för att jag är allmänt depressed så ska jag ta o skriva av mig lite.
Att läsa detta är inget tvång.


"Allt är bra nu. Nu är hon snart färdigbetalt. Visst känns de bättre nu?"
Jag trodde allt skulle vara bra då min häst var fullbetald och borta ur min ägo, Nu är de bara knappt 2dagar kvar och de känns som att jag ska kvävas.
Vettefan vad som är problemet men de gör verkligen ont och tårarna bara rinner.
Madde och Dunder lät mig återuppleva känslan av att sitta på hästryggen och de tackar jag tusenfallt för!
De är bara så sjukt jävla synd att de rev upp ett stort sår inom mig.
Jag saknar känslan jag fick då jag stolt kunde säga "Japp! De där är min ponny". De gör så sjukt ont.
Låt mig bara dö säger jag!
Varje gång jag åker hem till min extramamma så kommer smärta med glädje. Cyckla står i grannstallet så jag ser henne varje gång. Och lilla Indiana...
Älsklingen står där nere hos Rex i deras hage bredvid kossorna.
Fan va de smärtar varenda gång jag ser den bruna hästen. Att veta att jag blev rädd för henne, Jag skämms över mig själv.
Är så fuckin besviken på mig själv. Jag hade kunnat säga "De där! De där är min häst!" jag hade vart så stolt..
Hon är så sjukt underbar men har sina dåliga sidor, och jag. Jag har själv klart nästintill enbart dåliga sidor med hästar.
Minsta lilla som går fel och om hästen visar tecken på att bli sur så blir jag rädd.
Fan..
Önskar att allt kunde vart annorlunda.. Att jag inte var så jävla feg.. Att vi hade pengar nog för att köpa vår egen gård, Utan skola...
Den största önskan jag har,
Att kunna ha min egna, aldelles egna häst...